Skavlans intervjun med Malala (25 okt) gav intressant eko på bl a Face-Book om koran- och bibeltolkningar och om individens ansvar för sina handlingar – onda och goda.

Jag anser att det är viktigt att sätta in och bevaka sådana spörsmål i ett religionspolitiskt perspektiv.

Den som förmår lägga egna teologiska och existentiella slutsatser åt sidan och fokusera på Malalas agerande finner här ett skolexempel på hur urkundstolkning och personligt vägval i religionens namn – oavsett vilken – får diamentralt motsatta konsekvenser. I Malalas fall var ju baneman och offer utövare av samma religion. Det är därför viktigt att hålla i minnet att det endast är den sekulära, demokratiska rättsstaten som kan garantera en religionsfrihet som ger medborgarna möjlighet till och begränsar dem till att praktiskt tillämpa sin religionstillhörighet inom gällande lagar. Med det sagt försvarar jag religionsfriheten och avvisar de som avfärdar, hånar och diskriminerar religionsanhängare av vilket slag det vara må.

Ytterligare ett viktigt villkor är att ingen religion är utgångspunkt för goda samhällsbyggen. Ty moderata och extrema tolkningar av religioners urkunder går inte sällan teokraters ärenden. Motvikten mot sådana avarter är vår sekulärt grundlagsskyddade religionsfrihet med lika rättigheter och skyldigheter för envar.

Låt oss erinra oss att det i Sverige för ett antal år sedan i ett riksdagsparti fanns en företrädare som allvarligt övervägde att bereda vägen för lagstiftning utifrån en religiös urkund. Sådant måste i alla lägen kraftfullt avvisas! Men vi ska för den skull aldrig acceptera diskriminering på religiös eller idémässig grund. Tro och existentiell orientering har sin plats i alla civiliserade samhällen.

Vi har alla – oavsett religiös eller filosofisk inriktning – att ständigt vara på vår vakt mot dikeskörningar i den ena eller andra riktningen.