Den 15 sept röstar Svenska kyrkans medlemmar fram de som ska styra på kyrkan på tre nivåer, församlings- och samfällighetsnivå, på stiftsnivå och nationellt i Kyrkomötet. Upplägget liknar de allmänna politiska valen. Men Kyrkovalet handlar om ett religiöst trossamfund som likt alla andra trossamfund borde råda över sina beslut och sin verksamhet inom ramen för svensk religionsfrihet och all annan berörd lagstiftning.

Det kan tyckas vara en angelägenhet bara för Svenska kyrkans medlemmar. Men för oss som inte är dess medlemmar och som värnar den sekulära rättsstatens grundlagsfästa religionsfrihet med samma skyldigheter och rättigheter för alla trossamfund är Svenska kyrkan en otidsenlig anomali.  Den regleras i Lagen om Svenska kyrkan.

I senaste Axxesmagasinet (6/2013) avslutar Erik Eckerdal, doktorand i ekumenik vid Uppsala universitet, sin läsvärda artikel med att konstatera:

”Höstens kyrkoval är fortfarande baserat på direktval av representanter för rikstäckande partier. Ju snarare Svenska kyrkans organisation reformeras och det införs en demokratisk ordning med indirekta val som väljer förtroendevalda som representerar kyrkan och hennes församlingar och inte de sekulära partierna, desto snabbare kan Svenska kyrkan vitaliseras och få större positiv betydelse för det svenska samhällets välfärd. Det nuvarande elitistiska och odemokratiska kyrkomötet stämmer dåligt med en kyrka som menar sig vara en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka.”

Det är stötande för såväl Svenska kyrkans medlemmar som oss andra som utifrån personlig övertygelse vill hålla isär politik och religion.

Politiker och makthavare har i alla tider politiserat kulturen och religionen för sina syften. I dagens Sverige är det Svenska kyrkans numerär som lockar partipolitikerna med en åtråvärd arena för ideologisk opinionsbildning och en icke oviktig potential för närvaro i valmanskåren.

Mona Sahlin manade oblygt inför förra kyrkovalet de sina att engagera sig i Svenska kyrkan med det tydliga motivet att ”kyrkan är en viktig grund för värderingsförändringar i samhället”. Och Stefan Löfven (s) sa augusti förra året ”Svenska Kyrkan med alla sina medlemmar, är en stor och viktig samhällsaktör som Socialdemokraterna bör engagera sig i”.

Även Jimmie Åkesson (sd) manar sina medlemmar att rösta i Kyrkovalet när han kommenterade opinionsmätningen i augusti. Då formulerade han också en vision – värd att bevaka: Vi måste få en absolut vågmästarposition för att kunna vara med och styra. En roll där det inte spelar någon roll vilken sida till exempel Miljöpartiet ställer sig på i olika frågor. Då kan vi utmana makten, säger Åkesson (SvD 24/8). Han väljer att mobilisera sympatisörer in spe med ideologiskt uddlös valmatematisk strategi. Bland svagheterna i de sju riksdagspartiernas beslut att tiga ihjäl (sd) uppenbaras nu hur de också underblåser Åkessons förledande vädjan om ett carte blanche-mandat i valet 2014.

Jimmie Åkesson uppmanar också de sina att rösta i kyrkovalet. För en partiledare som sorterar människor efter ras, religion och sexuell läggning är populistisk religionspolitik ett effektivt kampanjvapen. Via Kyrkovalet tar han – den genom lagstiftning öppna bakvägen – till en av civilsamhällets normbildande arenor. Han går till Kyrkoval med beskedet att Svenska kyrkan blir allt mindre svensk och att det är en utveckling han vill stoppa i ett maktpolitiskt perspektiv.

Politiker ska utifrån sitt uppdrag i vår sekulära rättsstat självklart engagera sig i samhällets normbildning. Det handlar om hur vi förhåller oss till trenders snabba svängningar, egna och andras traditioner, människors olika livsåskådningar mm. Václav Havel, med erfarenhet av totalitära regimer, skrev i sin bok Sommartankar ”Det beror i hög grad på politikerna vilka sociala krafter de frigör och vilka de undertrycker, om de söker stöd hos det bästa som finns hos varje medborgare eller hos det sämsta.”

Religiöst påbjudna levnadsregler, riter och traditioner provocerar inte sällan religionsfientligt, sekulärt och fundamentalistiskt orienterande människor som alla, utifrån sina värderingar, gärna ropar på politiska åtgärder för färre eller fler lagligt sanktionerade religiösa uttryck i och utanför det offentliga rummet. För alla dessa ska vår rättsstat vara garanten som ger alla samma skyldigheter och rättigheter.

Kyrkovalet liknar men är inget politiskt val. Listorna i kyrkovalet upprättas av sk Nomineringsgrupper – de är inför nästa kyrkoval 797 stycken. Drygt 700 direktvalda genomförs och nästan 17 000 ledamöter utses. Många av Nomineringsgrupperna har direkta eller indirekta kopplingar till de politiska partierna. En nomineringsgrupp är per definition en sammanslutning av kandidater till något av de direktvalda beslutande organen inom Svenska kyrkan.  Självklart accepterar jag politiker som personer (så många som möjligt borde någon gång i livet engagera sig partipolitiskt) men de politiska partierna måste i ett första steg mönstras ut som nomineringsgrupper. Målet borde vara att Svenska kyrkan, som andra ideella folkrörelseorganisationer, tillämpar en nomineringsprocess som organiseras av medlemmarna själva.

Förbundsordföranden för Kristdemokrater för en levande kyrka (som en nomineringsgrupp heter) gick inför kyrkovalet 2009 ut med krav på ett nytt valsystem med renodlade personval. Det låter som ett bra steg i rätt riktning. Jag förutsätter att Kristdemokraterna med sin insikt, respekt och erfarenhet av religionens plats i samhället agerar på det sätt det ankommer partiet att få en bättre tingens ordning.

Även för oss sekulärt orienterade medborgare (jag är inte medlem i Svenska Kyrkan) är det stötande att det största samfundet genom valproceduren påtvingas partipolitiska medlöpare. En ledamot i någon av Svenska kyrkans beslutsorgan ska stå för sitt agerande inför Svenska kyrkans medlemmar inte inför sin Nomineringsgrupp.

Ulf Lönnberg
1 sept 2013